SBMI anser
Sveriges Bergmaterialindustri, SBMI, vars medlemsföretag producerar bergkross, naturgrus och återvunnet inert material vill härmed framföra sina synpunkter på processen och förslaget.
I stort ger dokumentet en enhetlig bild som i framtiden ska vara vägledande för branschen.
Genom olika medlemsföretag har SBMI haft möjlighet att delta i processen. Dokumentet definierar på ett bra sätt varför man ibland måste använda naturgrus och varför man för det mesta kan använda bergkross.
SBMI vill passa på att berömma den transparanta och inkluderande process som SGU har drivit. Det har varit en lång process där många varit involverade och fått framföra sina åsikter som också kommit med i dokumentet, som innebär en god sammanställning över hur det ser ut idag. Arbetssättet har främjat ett bra diskussionsklimat där det varit högt i tak. SGU har skött sin roll väl och våra medlemmar har framfört sin uppskattning för det, vilket vi härmed för vidare till ansvariga inom SGU.
Slutresultatet kan vi ställa oss bakom med fyra undantag: generell intressekonflikt, verksamhetsutövarens ansvar för att kartera ”hela länets geologi", golfbanesand och sandningssand i Norrland (se nedan). Vi föreslår dessutom att de två förtydliganden och två frågor, som vi avslutningsvis tar upp, inarbetas i slutversionen.
Invändning 1, intressekonflikt: Redan i förordet slås det fast att alla naturgrusförekomster är viktiga grundvattenreservoarer och alltså föreligger det alltid en intressekonflikt. SBMI menar att den kategoriska ståndpunkten är felaktig och vill att intressekonflikten nyanseras i dokumentet. Det finns många naturgrusförekomster som inte har och aldrig kommer att få någon betydelse för uttag av grundvatten till vattenförsörjning.
Åsakvifärerna i landet bör studeras inte bara ur synvinkeln utbredning och djup som gjorts tidigare utan även inventeras utifrån hydrauliska parametrar. Denna inventering ska sedan ligga till grund för en klassning av hydraulisk användbarhet. Man bör även skilja på uttagsmöjligheten av grundvatten med och utan konstgjord infiltration.
Detta ska ställas i relation till användbarheten för vidareförädling till specialballast så att en samlad bedömning kan ske. Grustäkter inom en åsakvifär är oftast till ytan bara någon % av det totala nederbördsområdet och påverkar inte grundvattenbildningen eller möjligheten till uttag av grundvatten. Den alltför generella/konservativa beräkningen av uttagsmöjligheter som finns exempelvis i SGU:s serie Ah kan ge ett felaktigt beslutsunderlag till berörda myndigheter. I onödan riskerar man att lägga en död hand över hela fyndigheten.
Många av våra grusavlagringar har ringa till måttlig hydraulisk användbarhet och är således inte av något intresse för framtida vattenförsörjningsprojekt. För dessa grusavlagringar bör det ur samhällsekonomisk synvinkel vara uppenbart att de ska kunna användas för att förse samhället med nyttiga produkter. (Man bör ersätta ordet åsformationer med grusavlagringar sid 1 stycke 10, då det bättre beskriver de fyndigheter som används för utvinning.)
Det finns ett antal exempel på grustäkter som bedrivs i närheten av vattentäkter, även inom vattenskyddsområde, utan att intressekonflikter föreligger.
Att lägga en ”död hand” på samtliga grusresurser i landet utan relevant beslutsunderlag vore inte i linje med en effektiv naturresurshushållning. De ekonomiska konsekvenserna av att inte exploatera för samhället i övrigt ofyndiga grus- och sandresurser är stora. Man bör även beakta att ett ersättningsmaterial för naturgrus typ bergkross kräver mer än en fördubbling av energiinsatsen/ton för att framställa en användbar produkt och att denna i vissa fall kräver större tillsatser av cement och flytmedel.
Invändning 2, ansvar att kartera ”hela länets geologi”: Dokumentets syfte är att identifiera och kategorisera material och användningsområden där det är tekniskt möjligt, respektive icke möjligt, att idag få fram ersättningsmaterial till naturgrus. Men dokumentet ger även rekommendationer kring hur tillståndsprövningen av sandtäkter ska gå till väga (sid 18), bland annat:
Ett stort ansvar vilar här på att verksamhetsutövaren, i de fall man ansöker om ett fortsatt uttag av naturgrus, också bifogar ett underlagsmaterial som bekräftar att inga, eller endast mycket begränsade ersättningsmaterial till naturgrus, krossat berg, finns att tillgå inom ett så stort ekonomiskt och miljömässigt försvarbart område som möjligt.
Det är önskvärt att SGU snabbt tar fram inventeringar och geologisk data som kan ligga till grund för materialförsörjningsplaner. Annars läggs hela ansvaret på den enskilde verksamhetsutövaren att för en grustäktsansökan ”bevisa” att krossberg inte kan ersätta naturgrus för det avsedda användningsområdet. Om inte materialförsörjningsplaner finns framtagna kommer alla att få svårt att genom egna utredningar och prover fastställa hur det ligger till.
En enligt vår mening bättre formulering vore: bifogar ett underlagsmaterial, baserat på känd geologisk kunskap, som bekräftar att inga, eller endast mycket begränsade mängder ersättningsmaterial till naturgrus, krossat berg, finns att tillgå inom ett ekonomiskt och miljömässigt försvarbart område. Verksamhetsutövaren ska via tillgänglig, känd berggrundsinformation över det lokala försörjningsområdet göra troligt att inget ersättningsmaterial är möjligt att tillgå. Punkt 1 och 2 på sid 18 bör således utgå. Naturgrusfrågan bör ses i ett bredare sammanhang där även andra samhälls- och miljöprioriteringar bör vägas in.
Materialförsörjningsplanerna bör samordnas med vattenförsörjningsplanerna. De skulle kunna användas även för att identifiera områden där naturgrusfyndigheter inte med större sannolikhet kommer att få någon betydelse för nuvarande eller framtida vattenförsörjning. Om det inte bedöms föreligga någon intressekonflikt bör nya täkttillstånd kunna medges till rätt ändamål.
Invändning 3, golf: SBMI kan inte ställa sig bakom att det finns fullgoda tekniska ersättningsmaterial tillgängliga för golfbaneprodukterna. Svenska Golfförbundets Banskötselhandbok, kapitel 8
”Anläggning” anger att för en växtbäddsand önskas att ca 80 % av partikelstorleken faller inom fraktionen 0,2-0,5 mm. I en typisk kornfördelningskurva på stenmjöl 0/2 mm faller ca 15 % av partiklarna inom detta intervall. Det är i sig tekniskt möjligt att proportionera om materialet med hjälp av våtklassering, men traditionell siktning fungerar inte.
Oaktat sorteringsteknik så bygger slutsatsen att det går att ersätta dessa produkter, vad vi förstår, på ett teoretiskt resonemang som inte är verifierat i verkliga sammanhang. Det bör åtminstone finnas ett antal verkliga exempel på att det fungerar innan det kan hävdas att ersättningsmaterial finns. Vi föreslår att golfbanesand, som utgör en volymmässigt liten produkt, flyttas till avdelning B eller C.
Invändning 4, sandning i Norrland: Dokumentet framhåller på sid 18 det ekonomiskt och miljömässigt försvarbara. Här vill SBMI peka på den stora miljökostnaden att utvinna sandningssand från bergkross i Norrland, där nyttan av 0-1 material är obefintlig. I de fall bergkross ska användas till sandningssand vid halkbekämpning sprids 1-6 eller 2-6 på vägbanan. Partiklar om 0-2 mm sorteras bort för att undvika problem med damm och att materialet fryser ihop då finpartiklar binder vatten. En högre andel större partiklar i sådan sandningssand ökar dock risken för stenskott.
För att få fram 5 000 ton sandningssand av bergkross måste hela 33 000 ton produceras. Detta innebär att endast 15 % av den totalt producerade mängden går att använda till sandningssand vilket ger stora produktionskostnader i förhållande till den andel material som efterfrågas. Resterande del, 85 %, blir kvar i täkten om avsättning inte finns på annat håll. Miljöbelastningen blir onödigt stor när en stor mängd berg måste losshållas i förhållande till användningen.
I norra Sverige är större andelen täkter sådana som INTE har kontinuerlig produktion vilket innebär att användning av bergkross istället för naturgrus för sandningssand blir mycket kostsam. Dyr produktion, stor miljöbelastning och kostsamma lager som ligger kvar i täkterna. Dessutom saknas för det mesta konkurrerande dricksvattenintressen. Därför är det i många fall miljömässigt rimligt att använda naturgrus till sandningssand i de regioner i Norrland där användningen av naturgrus är liten i förhållandena till naturgrusfyndigheternas storlek.
I en större bergtäkt i en relativt tätbefolkad region är bergkross inget problem. Där kommer 0-1 materialet till användning och en sådan täkt har i princip kontinuerlig produktion året om. I södra delen av Sverige är också sandningen av större omfattning och naturgrusfyndigheterna mindre. Där bör bergkross användas.
Förtydligande 1: En bit in i dokumentet nämns att ”Inom områden med god eller måttlig tillgång på naturgrus där samtidigt befolkningen är gles, se figur 3, skulle en mindre grustäktsverksamhet kunna fortgå om de miljövärden som hotas är helt försumbara även om materialet inte fullt ut motsvarar något utpekat behov”. SBMI föreslår att man redan i inledningen förtydligar hur dokumentet bör användas: Dokumentet hanterar inte de ekonomiska aspekterna av att ersätta naturgruset vilket alltså kan innebära att det vid prövning ändå kan anses tillåtligt att ge tillstånd för grusutvinning.
Förtydligande 2: Under rubriken Användningen av naturgrus står:
”I samband med en tillståndsansökan för naturgrustäkt bör verksamhetsutövaren tydligt redogöra för vilka kvalificerade respektive okvalificerade användningsområden man ämnar leverera naturgrus till. En uppskattning av omfattningen för samtliga användningsområden som kan komma i fråga, baserad på tidigare leveranser och/eller framtida prognoser, bör medfölja verksamhetsbeskrivningen.”
Många naturgrustäkter kommer att försvinna de närmaste åren, eftersom tillståndsgivningen även för fortsatt täkt har blivit mycket mer restriktiv. Det innebär att trycket kommer att öka på de grustäkter som finns kvar. Därför är det svårt att uppskatta behov och omfattning av samtliga användningsområden. Med texten …bör medfölja verksamhetsbeskrivningen, även om prognosen på sikt kan ändras väsentligt” belyser man dilemmat. Normalt avhämtas 50-60 % av materialet av kunderna själva och där får leverantören lita på kundens ord.
Fråga 1: Det finns flera användningsområden för naturgrus som inte är beaktade i remissutgåvan, t ex beachvolleysand, blästersand och sand för underhåll av sandstränder. Hur ska användningsområden, som inte finns angivna i dokumentet hanteras?
SBMI föreslår att det inarbetas en text om att det utöver de i denna sammanställning upptagna användningsområden kan finnas andra områden där det idag inte finns ersättningsmaterial till naturgrus eller inte är ekonomiskt rimligt att använda alternativa material. Annars är risken att vissa produkter inte kommer finnas tillgängliga för samhällets behov eller behöver transporteras över orimliga avstånd.
Grundregeln bör vara att användningsområdet betraktas som icke ersättbart, om inte god erfarenhet visar att det går att ersätta (hellre fria än fälla) - ”saknas lång och god erfarenhet av bergkross för ändamålet är tills vidare fortsatt naturgrus¬användning en förutsättning för icke nämnda användningsområden”.
Fråga 2: Många äldre naturgrustäkter etablerades vid den tid då naturgrus användes till i stort sett alla förekommande ändamål, vilket innebär att de etablerades i fyndigheter med en helt annan sammansättning än den idag önskvärda – oftast betydligt mer grovkornig. Det ger som resultat att onödigt stora volymer behöver utbrytas för att erhålla nödvändig mängd av önskat material. Resterande utbruten mängd är då att betrakta som ett restmaterial och utlevereras ofta till ändamål där ersättningsmaterial finns.
Borde man inte på sid 18 öppna för att nyasand täkter lokaliseras i fyndigheter med sammansättning som ger väsentligt högre nyttjandegrad (t ex dubbel så högt utbyte) än täkter som de ersätter?
Det bör därvid alltid vara är möjligt/tillåtligt att avyttra rest- och biprodukten som okvalificerat material om det inte finns särskilda skäl för att man måste återfylla i täkten med detta material.
För att erhålla hög nyttjandegrad krävs även investeringar i modern produktionsteknik som ger högt utbyte. Långsiktiga verksamhetstillstånd gynnar sådana investeringar medan korta tillståndstider motverkar dem. Naturgrusuttag och -användning bör präglas av långsiktighet.
